Bananskalet som tog mig till betongarbete i Stockholm

Ibland tar livet väldigt konstiga och oväntade svängar. Det händer säkerligen oss alla någon gång då och då, och jag vill dela med mig av det som hände mig för snart tre år sedan. Men först: lite bakgrund om mig. Jag har sysslat med små byggprojekt så länge jag kan minnas. Farsan och jag höll alltid på och hamrade och sågade på någonting nytt hemma i trädgården. Morsan blev vansinnig, men det är en helt annan historia. I gymnasiet läste jag bygg, mest för att det inte var något annat som intresserade mig. Och dessutom hade jag för dåliga betyg för att komma in på Barn och Fritid, vilket var mitt andra val. 2006, då jag fick besked om att jag kom in på bygglinjen hade jag ingen aning om att jag, 10 år efteråt, skulle komma att jobba med betongarbeten i Stockholm.

Men så blev det förstås. Trots att vägen dit inte var spikrak. Jag lade byggarbetandet åt sidan ordentligt och arbetade första åren efter studenten inom restaurangbranschen. Ristorande Italia betalade dåliga löner till sina servitörer, men de betalade åtminstone. Och det var bättre än ingenting, det hade morsan lärt mig. Betongarbeten i Stockholm har nog aldrig känts så långt bort som när jag stod och febrilt försökte få bort fläckar från porslinet på Italia. Veckorna, månaderna och åren flög iväg. Jag trivdes aldrig riktigt. Varken i den lilla staden där jag bodde eller på den lilla restaurangen där jag arbetade.

Sedan hände livet. Sådana där sammanträffanden som sker hela tiden men som man sällan tänker på. Jag halkade på ett bananskal, bokstavligt talat. Halkade när jag var på väg till jobbet en sommarmorgon, slog i knät och vek av mot apoteket för att skaffa plåster. Väl där inne sprang jag på min inkörsport till betongarbetet i Stockholm. ”Gurra?” sa jag åt personen som uppenbarligen hade fått både högre hårfäste och större mage. Gurra tittade upp. ”Men för i helvete, tjenare!” sa han och omfamnade mig. Jag hade inte sett honom på flera år, men jag visste att han hade blivit huvudstadsbo. Jag berättade om bananskalet, och han berättade om sitt liv.

”Betongarbeten vid Slussen i Stockholm vet du. Det är en jävla massa som ska göras där nu.”, sa han. Jag lyssnade nyfiket och vi pratade vidare. Jag sjukanmälde mig från jobbet och vi umgicks hela eftermiddagen och kvällen. Det dröjde ungefär 4 timmar och 30 minuter innan jag för första gången fick frågan. ”Men, kom upp och jobba med mig då? Betongarbete i Stockholm fixar väl kvarterets bästa snickare”. Jag blev smickrad men sa att det var längesen jag ens höll i en hammare. ”Bra! För hammare behöver du inte för betongarbete vid Slussen i Stockholm vet du.” skrattade han.

Jag tog beslut efter mindre än en vecka. Packade en väska full av kalsonger, strumpor och tröjor. Jag stack och kom aldrig tillbaka.