Huddinges sämsta målare

Uppväxten sätter sina spår, det är ett som är säkert. Jag är övertygad om att många förstår vad jag menar när jag säger så. Äpplet faller helt enkelt inte särskilt långt ifrån trädet. Man blir som man blir uppfostrad. Och så vidare. Jag fick erfara detta på ett ganska bittert sätt nyligen. Jag och min flickvän har köpt vår första lägenhet tillsammans, och den lämnade mycket att önska inför renovering. Hon tyckte bestämt att vi skulle anlita hantverkare. ”Vem snickrar bättre än en snickare? Vem målar bättre än en målare i Huddinge?” sa hon. Min uppväxt till trots skakade jag på huvudet, spottade mig i näven och tog till verktygen. Trots att jag inte har någon som helst erfarenhet av hantverkaryrket eller erfarenhet av att på något sätt agera målare i Huddinge. Jag skulle helt enkelt lösa det. Och varför då?

Min pappa och storebror är båda målare i Huddinge och riktiga ”Handy men”. De har målat om mammas och pappas hus, invändigt och utvändigt. De har totalrenoverat garaget, både hos föräldrarna och hos brorsan. De har målat om min systers stora lägenhet. Ja, de kan helt enkelt det mesta när det kommer till renovering. Och vem kan klandra för att försöka vara likadan? Vem säger att jag inte borde kunna vara målare i Huddinge? Eller snickare, smed, glasblåsare – Ja, allt vad fan de nu kan göra. Det är förstås mina löjliga hjärnspöken som knackar på. Det finns givetvis ingen anledning att jag, revisorn i familjen, skulle kunna det lika bra som dem. Varför skulle killen med koll på alla kvitton – han som knappt vet hur man håller i en hammare eller pensel – kunna vara hantverkare och målare i Huddinge. Tanken är absurd, och det fick vi erfara.

Jag bestämde mig för att måla om vår nya trea över en helg då min flickvän var på möhippa i London. Fredag kväll städade jag undan allt och började styra upp arrangemanget. Jag tejpade, plastade och fixade med allting så att förutsättningarna skulle bli optimala. Efter att ha slöat i den inplastade soffan på fredagskvällen gick jag upp med tuppen på lördag och körde igång! I stunden var jag hantverkaren jag visste att jag hade någonstans inom mig. Jag kladdade och smetade färg och lyssnade på Iron Maiden i mina hörlurar. Inget kunde stoppa mig. Ingenting, förutom en arg flickvän som hade kommit in i lägenheten och mötts av 2000-talets värsta färgkatastrof. Mötts av tidernas sämsta målare i Huddinge. Hon sa i sansad ton, men uppenbart rasande: ”Jag åker till pappa i ett par dagar. Du fixar detta. OK?”.

Hon smällde igen dörren och jag kunde se med nyktra ögon på förödelsen.

Jag ska nog hålla mig till revision i fortsättningen.